Simonos

Fabian hade inte tidigare varit med på ledningsmöte. Han kände sig spänd, nervös och samtidigt blygsamt exalterad över att få sitta med. Han höll tummarna för att inte behöva säga mycket under mötet, men visste inte vad han skulle förvänta sig. Städfirmans ledningsmöte förklarades därmed *pang!* invigt.

Första punkten på dagordningen: Fönsterputs, ja eller nej?

Firman var av den uppfattningen att de – om de ville hålla sig relevanta i det allt större träsket av konkurrenter – var tvungna att utvidga verksamheten, helst i flera riktningar. Fönsterputs var det som låg närmast till hands. Man hade, utan att tidigare ha vetat om det, flera i personalstyrkan som besatt stor kunskap på området. Detta ville man nyttja till sin fördel och det var förstås rimligt.

Fabian var en av de personer i personalen som arbetat med fönsterputs tidigare. Det är faktiskt en underdrift, om man ska vara ärlig. Han hade inte bara varit verksam inom fönsterputs utan varit ytterst ansvarig för en organisation som fokuserade på just det. Det var förstås därför som han satt där idag, på ledningsmötet, med svagt darrande knän.

Ordföranden tog ton:

• ”Ja, fönsterputs då alltså. Vad tror vi om det? Är det en god idé? Jag vill att vi idag diskuterar fördelar och nackdelar, möjligheter och utmaningar med att utveckla verksamheten åt det hållet. Det tillkommer förstås stora kostnader och vi måste väga dessa mot potentiella vinster. Vi måste också ta höjd för att fönsterputs kanske inte blir så lönsamt som vi tror och hoppas. Ja, mina damer och herrar. Ni känner förstås till hur processen ser ut.”

Alla i rummet nickade samstämmigt. Fabians nick kom ungefär 1,5 sekund efter de andras men han trodde inte att någon såg det. Han kom undan, tänkte han. Efter en paus tog ordföranden ett djupt andetag och sa

• ”Fabian! Du kan väl berätta lite om fönsterputs. Är det lönsamt? Tror du att vi skulle klara av det i vår verksamhet? Var finns utmaningarna och hur ser möjligheterna ut? Vi är tacksamma för att du tagit fram ett estimat och en kalkyl på saken. Scenen är din”

Det var inte så att Fabian inte kunde besvara dessa frågor. Han hade trots allt arbetet med fönsterputs under väldigt lång tid. Vad han däremot hade oerhört svårt för var att tala inför folk.

Han sköt undan sin stol och ställde sig upp.

Jag hann inte riktigt så långt som jag hoppats förra gången vi hördes vid. Därför kommer jag nu, utan omsvep och krusiduller, att behandla samma ämne ännu en gång. Jag talar om städhjälp. Mer precist talar jag om den tjänst som jag och min familj gynnats av i närmare ett år vid det här laget. Vår helt fenomenala städhjälp. Jag ska berätta just varför.

Redan första veckorna med städhjälp kände vi att det var gynnsamt. Det var förstås lite ovant att ha en främmande människa på besök för att städa en gång i veckan – men detta blev snabbt en vana, både för oss och för barnen. Vår städhjälp kom under dagtid och då var det ju vanligtvis ingen hemma förutom jag.

Det är faktiskt ganska otroligt hur man kan vara så förbaskat bra på att städa. Nog för att jag förstod att någon som arbetar med städhjälp är duktig men detta var något i hästväg. Det är så otroligt rent hemma efter vår veckovisa städning så ni kan inte förstå. Vi har satt upp ett schema som gör att städhjälpen kommer varje fredag förmiddag. Detta innebär att det är rent och fint utan like när familjen sedan kommer hem på eftermiddagen. Rent och städat inför helgen tack vare vår fenomenala städhjälp. Det ger verkligen mycket.

Och på tal om det: Den positiva aspekten med att ha en städhjälp har många ansikten. Vi får nu väldigt mycket mer tid över för varandra. Detta är kanske den aspekt som vi, som familj, märker av allra mest. Den tid vi annars lade på att gå omkring och småstäda och plocka bland saker – ja, den ges vi nu åt att umgås med varandra. Vi kan gå på bio mitt i veckan. Bara en sån sak! Det kanske inte låter särskilt spektakulärt för vissa med andra livssituationer men för oss är det omvälvande. Allt tack vare vår utmärkta städhjälp.

Det finns fler aspekter också, och en är förstås trivseln i hemmet. Det är skönt att vara hemma på ett annat sätt än förut. Man ska verkligen inte förringa betydelsen av att befinna sig i ett städat hem. Det ska man verkligen inte. Jag trivs otroligt mycket bättre efter att vi skaffade städhjälp och det tror jag går för alla familjemedlemmar.

Nu känner jag mig färdig med ämnet för den här gången. Om ni har några frågor får ni gärna ställa dem i kommentarsfältet som vanligt. Jag ska försöka besvara dem så snart som möjligt.

Alma och Cecilia var båda enstöringar. De hade de båda systrarna varit hela livet. Även om det förvisso fanns många saker som gjorde att de skilde sig åt – många saker som stod i konflikt med varandra och orsakat osämja under åren – så delade det denna egenskap. De hade ärvt den av sina föräldrar, båda vilka nu var borta. Systrarna samlades i sin barndoms hem för att göra det som varje sådan situation kräver: Flyttstädning.

Krystat var det till en början och det låg helt i linje med vad de hade väntat sig. De hade inte umgåtts på länge förutom senaste tiden under pappans sjukdom. Nu var det flyttstädning och de båda var tvungna att samsas, ta beslut och fortsätta in i någon slags framtid. Detta även om det kändes tomt.

I och med att allting hände så fort för båda föräldrarna hade de aldrig ens reflekterat över flyttstädning. Inte av den här sorten i alla fall. När de klev innanför tröskeln till föräldrahemmet överöstes systrarna av en öronbedövande tystnad. Och till den: En total avsaknad av doft. Tystnaden och doftlösheten var inte vanligt förekommande i den där bostaden. Under alla år och alla besök innan flyttstädningen har föräldrarna förstås varit där. Och att de är i huset innebär därmed att det doftar antingen mat eller nybakade kanelbullar, eller båda för all del.

Flyttstädningen var verkligen någonting annat. Innan de drog igång proceduren tog de varsin kaffe och satte sig i köket. Där pratade de först om hur deras flyttstädning skulle läggas upp. När det brast för Alma övergick samtalet till mjukare ämnen. De började prata minnen. Det var nog en absolut nödvändighet för att kunna fortsätta med dagen och den flyttstädning de hade framför sig.

Problemet, om man nu ska kalla det så, var att det fanns så många. Dagen med flyttstädning av huset gjorde att dessa gjorde sig påminda. Tankarna om det som varit strömmade ut i ord och tårar. De höll varandras händer och tänkte på det långa liv de levt och de långa liv deras föräldrar fick finnas på jorden. ”Än finns det tid, syster” sa Cecilia och torkade en tår från kinden. Flyttstädningen skulle bli avslutet. Sedan skulle en annan tid börja, vare sig de ville det eller inte. ”Det är lika bra att omfamna direkt. Men man kan vara ledsen ibland på vägen” sa lillasystern.

Det var som att dra ur en sticka, tyckte de båda. Nu kunde de göra det som de kommit för. De kunde lägga första av förmodat många dagar på flyttstädning. Det gick lite styltigt till en början och nostalgin tog över – särskilt när de nådde fram till de allra innersta delarna av byråer, skrymslen och vrår. Där fanns nämligen fint bevarade minnen från deras barndom.

Nu hade de i alla fall tagit beslutet. Saken är bara den att detta sällan brukar vara ett startskott för att fler saker händer. Nej, Anton och Jasmine var minsann inget par som fick saker att hända. Det tog dem 3 år att bestämma sig för att köpa en ny tv. Bara en sån sak.

Den här gången handlade det om någonting helt annat. De stod vid ett vägskäl vid vilket den ena vägen ledde till fortsatt småbarnsmisär och egenskött städning hemma. Ett koncept de nu provat på i flera år och som är.. Ja, ohållbart kan vi kanske kalla det. Den andra vägen däremot, den hittills outforskade, handlade om att ta hjälp av en städfirma. Javisst, en firma som kommer på besök lite då och då och som ser till att det är rent och fint hemma. Det är många som anlitar städfirmor idag. Detta lutade de sig mot då de tog i hand på att det skulle få ske. Ja, och efter oändligt många timmars funderande och efterforskande.

Städfirma skulle bli en integrerad del av deras liv. I alla fall för en tid framöver. ”Vi får se lite” sa de för att inte skriva under på alltför mycket. De kanske skulle testa städfirma fram till jul eller möjligen nyår. Sedan skulle de utvärdera, överlägga och besluta. Saken var bara den att tiden tickade på i vanlig takt. Den tenderar ju att göra det. Skulle de anlita en städfirma och hinna utvärdera deras städtjänster; Ja, då var det dags att också anlita ett bolag snart. Väldigt snart.

Det var just här som deras oförmåga att handla, att skrida till verket, satte käppar i hjulet. Anton ville att Jasmine skulle ta beslutet, och vet ni vad Jasmine kände? Ja, ni har rätt. Hon kände precis raka motsatsen. Det var, ursäkta uttrycket, ett rent helvete att få till såna här beslut för paret. Städfirman skulle inte anlita sig själv och tur var väl det. Men det kanske hade varit ett bättre alternativ för ett par som dem. Eftersom det inte blev något gjort annars, alltså.

Ni tror mig kanske inte när jag säger det men det tog alltså 4 månader innan de bestämde sig för en städfirma. Då ska alltså sägas att de lagt detta dryga kvartal på att efterforska saken. De kunde bara inte besluta sig för något. Det var först när en vän till familjen gick i god för en särskild städfirma som de tillslut anlitade den. Då var vi alltså framme vid första advent. Två städtillfällen från städfirman skulle alltså få avgöra deras beslut.

Hållbart? Knappast!

Vi fortsätter med samma sak som igår. Detta utlovades och då hålls löftet förstås ända in i mål. Så funkar jag.

Vi höll på med julklappstips, minns ni? Jag berättade om de olika klappar jag planerade att köpa, eller redan har köpt, till min familj och mina vänner. Det kommer helt enkelt bli precis samma sak idag. Jag kommer att presentera de julklappstips jag har och hoppas på att ni kan dra nytta av dem. Det är förstås syftet.

Så, julklappstips till farmor och till lillebror pratade vi om sist. Idag ska jag presentera tips på julklappar för ett par andra familjemedlemmar. Nu kör vi:

Julklappstips till Pappa

Detta är verkligen en svår nöt att knäcka varje år. Pappa har koll på vad han behöver och det är så gott som ingenting. Han är, på det sättet, ursvensk. Ja visst, en svensk man från de norrländska skogarna vars enda intresse är att typ.. andas? Han har aldrig någonsin svarat någonting när man frågar honom vad han önskar sig. Den här gången fick jag tänka länge innan jag kom på det. Här kommer julklappstipset:

Schyssta kalsonger. Är det inte briljant? Jag valde själv att investera i högkvalitativa underkläder för ett år sedan. Jag kommer aldrig någonsin blicka tillbaka på de dagar då jag bar billigare märken. Vilken oerhörd skillnad. Detta skulle min pappa aldrig testa om det inte vore för mig. Har ni pappa med liknande inställning till livet? Då är detta ett genialt julklappstips. Sanna mina ord.

Julklappstips till storasyster

På tal om sanna. Sanna, min storasyster, ska fira jul med oss för första gången på några år. Jag känner tyvärr inte henne så bra eftersom vi aldrig bott ihop, men jag har luskat lite. Luskat för att komma på en julklapp som ska passa och som ska göra mig till favorit-småsyskonet. Såhär tänker jag: Hörlurar. Hon har ett stort intresse för musik och, som jag förstått det, även podcasts och ljudböcker. Det kräver bra hörlurar och sist jag såg henne hade hon några såna där lurar som följer med telefonen. Det håller bara inte. Mitt julklappstips den här julen är hörlurar, helt enkelt. Det finns alldeles för mycket dåliga lurar runt om i vårt land.

Andra julklappstips följer imorgon igen. Det är synd att bryta ett vinnande koncept, och jag känner igen ett sådant när jag ser det.

Vad har NI för julklappstips förresten? Lämna gärna en kommentar!

You all know me. At least, most of you do. You know that I’m that type of person that moves along a lot. I try something and then I move on to the next if something doesn’t fit me. Well, I kind of did it again after the summer. Since January until the end of the summer I worked in a warehouse. Now, I don’t work at the warehouse any more. I felt like I was done but I never felt like I did an ending, if that makes sense? Anyways, that’s why I’m writing to you all today. I want to be able to put my time at the warehouse behind me. I’ll do that by specifying what I liked the most about working there.

Distance

You all know I worked in a surfing store by the beach before. You all remember how much I complained about the distance between my home and my work back then. This changed when I started working at the warehouse. 45 minutes became less than 15 minutes. I really liked that bit. Another thing that was great with working at the warehouse was the distance to my parents’ house. If I kept driving 10 minutes after reaching my job, I winded up at their house. This was perfect.

The work itself

You guys know I like working with my body. I like being sweaty when I’m doing my everyday work. That’s how I know I’ve achieved something. This was perfect at the warehouse. Especially since I mostly worked at the picking and packing section. That was heavy, especially sometimes, and I loved it. Overall, the work at the warehouse really suited me. It was perfect for the person I am and the way that I like working.

Team

I got so many new friends during my months at the warehouse. One could think that it would take longer to really get to know people. Well, that was not the case here. Not at all. I really enjoyed this work, especially because of the people I got to spend time with. Even though we don’t see each other on an everyday basis, I meet most of them several times a week for other activities. My warehouse team.

If you haven’t done this before, I suggest you try it. Try looking back at a period in your life and count the things that were great about that specific time. To me, this was about my time at the warehouse. For you, maybe it is the years when you studied? Or maybe the summer in the cabin you rented with your family?

Try it, you’d like it.