Alma och Cecilia var båda enstöringar. De hade de båda systrarna varit hela livet. Även om det förvisso fanns många saker som gjorde att de skilde sig åt – många saker som stod i konflikt med varandra och orsakat osämja under åren – så delade det denna egenskap. De hade ärvt den av sina föräldrar, båda vilka nu var borta. Systrarna samlades i sin barndoms hem för att göra det som varje sådan situation kräver: Flyttstädning.
Krystat var det till en början och det låg helt i linje med vad de hade väntat sig. De hade inte umgåtts på länge förutom senaste tiden under pappans sjukdom. Nu var det flyttstädning och de båda var tvungna att samsas, ta beslut och fortsätta in i någon slags framtid. Detta även om det kändes tomt.
I och med att allting hände så fort för båda föräldrarna hade de aldrig ens reflekterat över flyttstädning. Inte av den här sorten i alla fall. När de klev innanför tröskeln till föräldrahemmet överöstes systrarna av en öronbedövande tystnad. Och till den: En total avsaknad av doft. Tystnaden och doftlösheten var inte vanligt förekommande i den där bostaden. Under alla år och alla besök innan flyttstädningen har föräldrarna förstås varit där. Och att de är i huset innebär därmed att det doftar antingen mat eller nybakade kanelbullar, eller båda för all del.
Flyttstädningen var verkligen någonting annat. Innan de drog igång proceduren tog de varsin kaffe och satte sig i köket. Där pratade de först om hur deras flyttstädning skulle läggas upp. När det brast för Alma övergick samtalet till mjukare ämnen. De började prata minnen. Det var nog en absolut nödvändighet för att kunna fortsätta med dagen och den flyttstädning de hade framför sig.
Problemet, om man nu ska kalla det så, var att det fanns så många. Dagen med flyttstädning av huset gjorde att dessa gjorde sig påminda. Tankarna om det som varit strömmade ut i ord och tårar. De höll varandras händer och tänkte på det långa liv de levt och de långa liv deras föräldrar fick finnas på jorden. ”Än finns det tid, syster” sa Cecilia och torkade en tår från kinden. Flyttstädningen skulle bli avslutet. Sedan skulle en annan tid börja, vare sig de ville det eller inte. ”Det är lika bra att omfamna direkt. Men man kan vara ledsen ibland på vägen” sa lillasystern.
Det var som att dra ur en sticka, tyckte de båda. Nu kunde de göra det som de kommit för. De kunde lägga första av förmodat många dagar på flyttstädning. Det gick lite styltigt till en början och nostalgin tog över – särskilt när de nådde fram till de allra innersta delarna av byråer, skrymslen och vrår. Där fanns nämligen fint bevarade minnen från deras barndom.